“Trots” statens omfattning finns det stora sociala problem. För politikerna kan detta göras till något positivt om de lyckas utmåla en syndabock som orsak till dessa, en syndabock man ständigt kan kräva mer makt och resurser för att bekämpa. Narkotikan har blivit en sådan.

“En av de farligaste användningarna av narkotika är den politiska.” 

Så börjar Den Goda Fienden av Nils Christie och Kettil Bruun. Vid tidpunkten för bokens publicering 1984 var Christie professor i kriminologi vid universitetet i Oslo och Bruun forskare vid Alkoholpolitiska forskningsinstitutionen i Helsingfors. 

Den Goda Fienden är en unik bok, den är förmodligen den enda boken översatt till svenska som tar tag i narkotikaproblematiken i Norden utan skygglappar. Trots att den skrevs för tio år sedan är den fortfarande aktuell. 

Även för liberaler är mycket som sägs i den här boken kontroversiellt. 

Många argument vi använder ifrågasätts indirekt, t.ex. menar författarna att narkomaner inte stjäl för de summor som görs gällande; “…narkomanerna stjäl inte för miljarder, av den enkla anledningen att det inte stjäls för så mycket.” Detta leder till att en legalisering kanske inte skulle ha så välgörande effekter på brottslighete som många tror. Att brottsligheten skulle minska är väl bortom allt rimligt tvivel men efter att ha läst den här boken får man nog fundera på hur mycket, ytterligare en gång. 

Den Goda Fienden tar upp många aspekter och synvinklar på narkotikaproblemet, i den här artikeln tänkte jag ta upp några av dem men främst koncentrera mig på huvudtanken som också har givit boken dess namn. Innan dess vill jag dock nämna att boken är fylld av intressanta analyser, från hur kultur- och attitydförändringar ökar drogbruket bland barn till jämförelser mellan olika straffsatser i Norden. Denna artikel vill på intet sätt göra anspråk på att vara heltäckande, alltså rekommenderar jag alla att läsa boken. 

Staten behöver en ursäkt för alla social problem, den behöver något eller någon som trots statens alla välvilliga insatser saboterar lyckan i samhället. Fenomenet exemplifierades nyligen i och med regeringens försök att försvara den svenska kronan med räntor på 500 procent. Allt skylldes på den skrupelösa kapitalisten George Soros som satt i New York och kraschade medelsvenskens dröm om villa och båt. Trots att det var regeringen och riksdagen som i grunden var orsaken. När medelsvenskens barn hamnar snett kan man ju inte skylla på de statliga skolorna, och framför allt inte på föräldrarna, det vore valtaktiskt fel. Samtidigt konstaterar Christie och Bruun: “Förloraren har inte mindre behov av generella förklaringar än vinnaren. Drogernas lockande och nedbrytande makt är bra förklaringar i den meningen att de inte kräver något större mått av smärtsam självrannsakan – eller av samhällskritik.” 

En annan förklaring behövs, en annan fiende. Denna fiende bör uppfylla vissa villkor, nämligen följande: 

1. Korrekt definition 
“Fienden bör inte definieras så att en mäktig grupp i samhället ställer sig bakom den här fienden och protesterar mot en sådan definition…” De flesta drogbrukare (av de som hamnar i statistiken, och de andra är skrämda till tystnad) är utslagna och svaga människor. De klarar inte av att göra något nämnvärt motstånd, sannolikt går de inte ens till vallokalen. Många är unga, de kan inte göra sin röst hörd och är därför lämpliga offer att köra över. 

2. Fiendens farlighet 
“Krig kan inte utkämpas på en kylig, analytisk nivå. Överdrifter och skräckbilder används i de flesta förstadierna till krig, och användningen av dem ökar ju mer kriget måste utvecklas. Det ideala är om man kan lokalisera en grupp individer som i sig bär allt det hemska hos fienden…” Narkotikaprofitörerna läser man ofta om i tidningarna. Cyniker i kritstrecksrandiga kostymer med feta bankkonton i Schweiz. Att de allra flesta som straffas för narkotikabrott är narkomaner själva glöms allt som oftast bort. Utslagna och fattiga narkomaner som inte kan föra sin egen talan. Visst finns det sådana som tjänar stora pengar på illegal handel med narkotika men de hör till undantagen. 

3. Krigförarnas trygghet 
“Fienden måste framstå som så stark, att extraordinära fullmakter är befogade.” Återigen ställer man upp bilden av smarta affärsmän som utnyttjar ungdomars svaghet och bjuder dem på narkotika så att de fastnar i träsket. Denna bilden är som sagt enligt författarna alltigenom falsk. 

4. Odödlig fiende 
“Bra fiender är sådana som aldrig dör. /…/ Den framgångsrika kampen kan bli än mer framgångsrik om generalerna får ännu större resurser i form av material och extraordinära fullmakter.” Trots enorma insatser ökar problemen eller finns kvar med oförminskad styrka. Men vad hade hänt utan dessa krafttag? Att starta ett krig är ett smidigt sätt för makthavarna att få ett kritiskt folk på andra tankar. Det var precis vad Argentinas diktatorer gjorde när de lät armén anfalla Falklandsöarna. Frid och fröjd härskade inom landet, de flesta ställde upp på kriget, och de som inte gjorde det kunde man alltid beskylla för att vara landsförrädare. Därigenom blev man av med en drös oliktänkande, om man inte fängslade dem var de i alla fall misskrediterade på grund av sin inställning till kriget. Snett gick det först när kriget förlorades, då slog krigshysterien tillbaka mot ledarna. England, å andra sidan, vann kriget. Margaret Thatchers lyckades då kamma in dubbla vinster, dels mobilisering så länge striderna varade och när väl ordningen var återställd kunde hon frottera sig i segeryran. Men den bästa fienden är den som aldrig dör. I jämförelse med de pengar och befogenheter som ges polisen i nästan alla världens länder mot narkotikan ter sig Falklandkriget som en droppe i havet. 

5. Vag definition 
“För att hindra att folket blandar sig i krigföringen kan det vara lämpligt att fienden definieras så vagt, att det inte blir lätt att kontrollera om den blir starkare eller svagare. /…/ Den perfekta fienden kan man både övervinna och behålla.” Definitionerna av narkotika, beroende och missbruk är alla väldigt vaga och ofta missvisande. Varför definieras t.ex. inte alkohol som narkotika? Svaret på den frågan är naturligtvis att det inte passar maktens intressen, det finns många väljare som tycker om alkohol. 

6. Gränser för oklarheten 
“Fienden måste ha ett symbolvärde som motstycke till det goda och riktiga.” Det måste finnas en konkret fiende att rikta sin ilska och uppmärksamhet mot, som t.ex. narkotikahajen. 

7. Korn av sanning 
“Fienden får inte reduceras till det absurda. Fienden finns och kan dagligen erfaras, om än inte i den omfattning och styrka och med de mål och syften som generalerna proklamerar.” Narkotika är farligt, man kan dö av det. Om det inte vore på det sättet skulle lögnerna bli alldeles för lätta att genomskåda. Ingen fiende passar perfekt in i bilden och valet av fiende bestäms genom mängder av större och mindre beslut under en längre process. En valtaktiker här och ett mediareportage där. Genom att skylla allt eller mycket av problemen på narkotikan slipper staten ta i itu med de verkliga problemen, orsakerna som ligger till grund för att människor blir utslagna. Varför bekymra sig om Sveriges höga självmordstatistik och den ökande brottsligheten när en enkel patentlösning står serverad. 
De som hamnar i social misär utnyttjar även de denna flyktväg från ansvar för sina egna handlingar. Detta tar sig uttryck i allt från ungdomar som skyller misshandeln på att de var så berusade att de inte visste vad de gjorde till föräldrar som slipper erkänna att de begått misstag, knarket var enda boven i dramat. Idag kan man se flera exempel på detta fenomen. Föräldraföreningen Mot Narkotika består i viss utsträckning av misslyckade föräldrar som inte klarat av att rannsaka sig själva utan valt den smala vägen. Narconon är en organisation som har en stor förkärlek att skicka ut f.d. narkomaner som med gälla röster skriker: “Kom igen när du själv suttit i skiten, du vet inte vad du snackar om!” Om nu narkotika vore så farligt som de påstår, vet de naturligtvis inte heller vad de snackar om, alla vet ju att man blir dum i huvudet av att ta droger. Hur som helst, dessa f.d. narkomaner är ännu ett exempel på människor som inte vill inse att de själva är ansvariga för sina liv, de söker någon att skylla sitt helvete och alla bortkastade år på. Båda dessa grupperingar borde, istället för att vända sig till politikerna och lagstiftarna, skaffa sig en välputsad spegel. 

Många är de myter som spritts om narkotikan och dess effekter, Christie och Bruun tar upp några av dem och avrättar dem effektivt. De börjar med påståendet att man blir slav under en drog. Redan uttrycket säger mycket om hur förbudsivrarna vill framställa narkotikan, nämligen som något som man inte kan kontrollera och därför kan ingen, bortsett från narkotikahajarna, hållas ansvariga för misären. Vissa droger är naturligtvis beroendeframkallande men det finns många olika anledningar till att det är svårt att sluta. För det första kan det vara svårt att sluta även om abstinensen uteblir, t.ex. om man kört sönder kroppen och på grund av narkotikan inte känt av kroppens varningssignaler. Detsamma gäller sociala band som slits och bryts, man märker inte att det händer. Det är hela situationen som gör det jobbigt att sluta, men det är enklare att bara peka på narkotikan, det blir mindre komplicerat då. För det andra är abstinensbesvären väldigt varierande från person till person. Vissa klarar utan några större besvär av dem medan andra har det svårare. Samtidigt bör man hålla i minnet att en stor del av drogbrukarna har en från början lägre smärtgräns eftersom de i många fall hade dåliga relationer och problem innan de började använda narkotika. Vidare påstår en del forskare att abstinensbesvären är psykiskt betingade, besvären blir svårare därför att man lärt sig att det skall vara jobbigt att sluta. 

En annan vanligt förekommande myt är att svagare droger leder till starkare, det har väl alla som gått i den kommunala skolan fått höra till förbannelse. Om man vänder på resonemanget kan man se att de flesta tunga narkomaner har använt t.ex. cannabis. Men det ger inte att de flesta cannabisrökare går över t.ex. heroin. De flesta cannabisrökare har rökt tobak, men det ger inte att alla tobaksrökare går över till cannabis. Mera korrekt är att se drogbrukarna som en del av en stor självdestruktiv grupp, där även alkoholbrukare och rökare ingår. Det är frågan om en livsstil. Ofta hör man även att alla kan drabbas av det hemska ödet att bli narkoman. Det är en sanning med modifikation. För det första: de flesta som prövar slutar, av ett otal anledningar. Det kan vara så att de inte tyckte om det, att de får nya intressen etc. För det andra: de flesta som trillar dit har allvarliga sociala problem från början. Undersökningar visar att väldigt få tunga narkomaner har någon utbildning att tala om, har haft problem under uppväxte o.s.v. 

Man bör alltså läsa Den Goda Fienden, men när man gör det bör man ha en viss distans. Författarnas slutsats är nämligen att narkotikaregleringarna bör minska men kontrollen av alkohol och psykofarmaka borde öka, för att kontrollen skall stå i relation till drogens farlighet. Det mest intressanta med den slutsatsen är att den känns så motsägelsefull ställd i relation till vad som sägs tidigare. 

Först konstaterar Christie och Bruun att staten använder narkotikan för att förklara bort alla sina misstag (staten har ju tagit på sig ett stort mått av ansvar för männsikornas väl och ve), därav epitetet den goda fienden. Att efter denna insiktsfullhet tillskriva staten kompetens nog att sköta en legal förskrivning av droger samt öka kontrollen av bl.a. alkohol verkar mer än lovligt naivt. Hela teorin om den goda fienden är ju ett bevis för att staten inte har något intresse av att göra det bästa för människor utan att agera politiskt, d.v.s. populistiskt. 

Politikerna behöver en syndabock och när de har den lär de inte i första taget släppa den ifrån sig och om de nu skulle göra det är det inte tack vare att de blivit övertygade av rationella argument. Endast trycket från opinionen skulle få dem att ändra sig. I och för sig kan den här boken ses som ett försök att påverka opinionen och då indirekt politikerna. 

Men faktum kvarstår, politikernas mål är sant egoistiska och därför har en legal förskrivning i statlig regi, även om en sådan förändring i och för sig skulle vara av godo, alla förutsättningar att bli misslyckad (för ett exempel från verkligheten om hur politik kan rasera bra initiativ, se intervjun med Sven-Erik Åhström).

Mats Hinze
Artikeln ursprungligen publicerad i tidningen Nyliberalen nr 3-1994, Box 620, 114 79 Stockholm.